Släkten Leffler och Reuterskiöld
Generation 2
Hans Lefflers barn
Joen, Daniel, Simon och Hans
JOEN HANSSON LEFFLER
Född? Död? Gift med?
Den ende av sönerna till Hans Leffler den äldste, generation 1, vars släkt fortfarande fortlever på svärdssidan.
Barn:
1. Hans Joensson Leffler född?, död 1673 Gift med?

DANIEL HANSSON LEFFLER
Född?
Död mellan 1635 och 1639
Gift med Åleta Curtzdotter Keigenwortz i hennes gifte 1. Gifte 2 1639 efter mannens frånfälle med Johan van Soost, befallningsman vid Strömsholm. Gifte 3 1645 med Reinhold Nilsson, kvarnidkare i Hyndevad
Barn:
1. Simon Danielsson Leffler. Född?, död ej före 1685. Gift 1666 med Margareta Henriksdotter Burman. Dotter till Henrik Burman, borgmästare i Stockholm?

Daniel Hansson Leffler innehade en stångjärnshammare vid Rosenholm i Hyndevad som fortfarande var i drift 1646. Hammarskatten för denna var bestämd till 3,5 skeppund eller 28 daler.

Efter faderns död arranderade han en tid Hyndevads tullkvarn och ålfisket i Torshälla. 1624 innehade han Eskilstuna kungsladugård efter fadern. Troligen hade han arrendet av denna och ålfisket tillsammans med sin broder Hans Hansson Leffler. Reinhold Nilsson i Åletas tredje gifte fick livstids förläning på Kälby hemman samt nämns som kvarnidkare och innehavare av Daniel Lefflers hamrar.

SIMON HANSSON LEFFLER
Född?
Död 1674
Okänd hustru död 1674. Enligt uppgift flera barn
Barn:
1. Simon Simonsson Leffler Född? Död 1667. Gift med Åletta Evertsdotter Drost, död 1668

Simon Hansson Leffler blev liksom brodern Daniel hammarsmed och ägde från 1632 åtminstone två av de tre hamrarna vid Rosenholm i Hyndevad. Produktionen var tydligen stor eftersom den årliga arrendeavgiften var 5 skeppund stångjärn eller 32 daler. På 1640-talet efter Daniels död övertog han arrendet av Hyndevads kvarn

HANS HANSSON LEFFLER
Född 1590
Död 1639
Gift med Christina Erlitz född?, död?
Barn:
1. Christina Leffler född ?, död 24 april 1645 i Arboga Gift 16 september 1638 med Henrik Barkhusen, borgmästare i Arboga
2. Anna Leffler född 6 maj 1615, död 10 juni 1668 Gift 5 juli 1634 med Olof Hising, född 25 juli 1609, död 6 juli 1667.Borgmästare i Köping
3. Magdalena Leffler född 1628, död 1685 Gift: äktenskap 1 1644 med Mathias Pahl i hans 2 gifte, född 1607, död 1668, handelsman i Stockholm. Gift äktenskap 2 28 december 1670 med Anders Barckman Leijonklou, sändebud i London och i Danmark
4. Möjligtvis Jacob Leffler, som 1636 var svenskt ombud i Paris
5. Möjligtvis Simon Leffler, som 1681 levde i Arboga
6. Troligtvis Johan Leffler, död ca 1658. Tullskrivare och Befallningsman. Gift med N.N. Jonsdotter Palmgren. Tullskrivare. Avlade borgared i Arboga 1641

HANS HANSSON LEFFLER
Född 1590, död 1639. Son till Hans Leffler (Hans vantmakare i Hyndevad) och hans hustru Anna Kieff. Gift med Christina Erlitz hade han 3 döttrar, Anna, Magdalena och Christina. Osäkert är om han också är far till Jacob Leffler, som 1636 var svenskt ombud i Paris, Simon Leffler, som 1681 levde i Arboga samt Johan Leffler som var befallningsman i Nora, död ca 1658.

Hans Hansson Leffler anlade vantmakerier (klädesfabriker) i Östuna, Ulvesund (nuvarande Kungsör), Strömsholm och i Arboga. Det är uppenbart att han inte var född i Sverige utan som barn kom hit då fadern hemkallades av konung Karl IX. Första gången han dyker upp i historien är 1614 när han å sin faders vägnar kvitterar ut ett belopp hos räntmästaren i Stockholm, Per Persson. Kvittensen är på tyska och bär underskriften "Hans Hansson Leffler zu Hinnewa". Helt på egna ben stod han 1615 då han fick befallning från kungen att anlägga sitt första vantmakeri i Östuna utanför Köping.

En annan vantmakare Hans Swart hade 1612 fått fullmakt av Gustaf II Adolf att starta vantmakeri i Uppsala. Framställningen där gick trögt och av den lilla kvantitet som framställdes gick det mesta till avlöningar till personal på Uppsala slott. 1615 fick Hans Swart av kammarråden åläggande att dela den kvantitet tysk ull med Hans Hansson Leffler, som han hämtat på Öland. Fogden Samuel Påvelsson fick order om att ge Hans Leffler allt vad han begärde ifråga om pengar och material men först efter myndigheternas ultimatum var han villig att göra detta.

Så var hans första vantmakeri i Östuna igång. Påbud utgick 1618 om att all produktion av ull i Jönköping och på Öland skulle skickas till Östuna. Detta år startade 30-åriga kriget. Nästa år fick Joen Christoffersson på Öland befallning om att "genom natt och dag" alltså per express skicka hela förrådet av tysk ull. 1620 förhandlade kammarråden med Hans Leffler om en kvantitet om 20.000 alnar (ca 12.000 meter). För ullen till detta var Hans Leffler villig att betala 60 daler per skeppund (=20 lispund=ca 170 kilo). Det mesta av produktionen skulle gå till kungens fälttåg i Livland (del av framför allt Lettland av de baltiska staterna). Medan kungen under denna tid av förhandlingar var bortrest bad Hans Leffler om att få "resa hem" med löfte om att inställa sig hos kungen så snart denne fordrade det. Var någonstans "resa hem" var beläget omtalar inte historien.

Efter en kort tid kom då kallelsen från kungen. Ett kontrakt skrevs då tillsammans med Hans Leffler och hans kompanjon Hendrich Hoffricht om en kvantitet om 20.000 alnar. För detta skulle ännu ett nytt vantmakeri anläggas i Ulvesund (Kungsör) och från utlandet (troligen mestadels Tyskland) skulle de själva skaffa kompetenta yrkesmän bestående av 18 mästare och 230 mästersvenner.

Till Mikaelidagen (29 september) skulle allt som då var klart levereras och till Bartolomeidagen den 24 augusti 1621 skulle hela den överenskommna leveransen ha fullbordats. För nästa årsperiod skulle kvantiteten fördubblas till alltså 40.000 alnar om året. I det fall mer framställdes än vad kunglig maj:t ville köpa så stod det dem fritt att själva avyttra överskottet var de ville. Det blev aldrig så vid något av de fyra vantmakerierna. Det rådde under Hans Lefflers aktiva tid alltid brist på att tillgodose kungen med önskad kvantitet. Inte undra på det med tanke på de oerhörda mängder som krävdes för att förse de svenska soldaterna och krigsindustrin med allehanda tyger för kriget.

1621 reste Hans Leffler till Tyskland för att rekrytera hantverkare till Ulvesunds vantmakeri. Redan till den första Mikaelidagen var man efter i produktionen och kunde endast leverera 730 alnar kläde, vilket ägde rum så sent som i november, mot utlovade 2.000. Som skäl uppgav Hans Leffler att han inte fått alla medel som anslagits och att färgeriet, valkkvarnen och en del andra verkstäder ännu inte hade blivit uppförda. Timret var tydligen sedan lång tid på plats men hade inte huggits upp till byggnadsvirke. Kammarråden var otåliga och gav ståthållaren Carl Bonde i uppdrag att se till att få allt uppbyggt skyndsamt och på egen bekostnad. Så sent som i december låg timret av någon anledning ändå kvar obearbetat.

Man skulle nu tro att en brytning skulle ske mellan kungen och Hans Leffler men så skedde inte. Vantmakerier med krav på produktion av helt andra volymer än tidigare fanns åren efter 1620 främst i Stockholm, mälarelandskapen samt östra Småland och på Öland. Det 30-åriga kriget i kombination med att Sverige skulle bli mer oberoende av import av kläden, gjorde att en väldig press sattes mot vantmakerierna. Det mesta som tillverkades skulle som sagt gå till kriget såväl på land som till sjöss. Klädet kunde bestå av allt från uniformer och utrustning till de svenska soldaterna och till täcken, snören och båtsegel. Disciplinen kunde ofta vara svår bland hantverkarna och rymning vanlig bland lärlingarna. Barnstugor och tukthus i anslutning till verkstäderna blev allt vanligare. Kung Gustaf II Adolf hade säkert insikt i problemen och var inte snar att döma.

1622 var det så dags för ett nytt beslut från Gustaf II Adolf till Hans Leffler om ännu ett nytt vantmakeri i Strömsholm. Timret från Ulvesund skulle snarast forslas till Strömsholm. Ståthållaren Carl Bonde skulle garantera detta och också se till att rekrytera 24 drängar av "gott folks barn". Den 2 juni 1622 övertog Hans Leffler och med Hendrich Hoffricht som kompanjon arrendet av Strömsholms län och Öster- och Västerkrokarne efter det att änkedrottningen efter Gustaf Wasa, Katarina Stenbock, avlidit 1621. I dessa bygder skulle den årliga räntan alltså inbyggarnas skatter uppbäras. I Rekarnebygden ingick också Kvicksunds lanefiske, Eskilstuna ladugård (kungsladugårdens jordbruk). Vidare ingick Hyndevads ålfiske liksom de fiskerier som medborgarna i Torshälla hade arrenderat. I Strömsholms län ingick också Surahammars bruk.

Hans Leffler liksom andra kapitalstarka företagare från Sverige eller utlandet, som ville satsa medel för övertagande av kronans bruk och hammrar fick särskilda förmåner för driften. T.ex anslogs för bruken all den stavrumsved (=vedmått) som kunde utvinnas mot en daler per stavrum. Alla bönder hade skyldighet att befordra denna ved till respektive bruk. Totala arrendesumman för Hans Lefflers samtliga områden uppgick till 24.304 daler varav 14.553 daler för Rekarnebygden och återstoden knappt 10.000 daler för Strömsholms län. Kronan fordrade inte kontant betalning i pengar utan detta kunde också ske i t.ex avräkning mot leveranser av kläden när det gällde föregående kontrakt. Genom att arrendera ut städer, socknar och gods till enskilda personer som prövades lämpliga av kronan, skulle kronan slippa allt besvär med indrivning. Detta ägde rum under en kort tid i Sveriges historia just under några decenier av 1600-talets första del. Sedan övertog kronan åter huvudansvaret för skatteindrivandet.

Hans Leffler var alltså också fogde och skatteindrivare vilket också inkluderade kyrktionde. Att han på detta sätt hade allmogen under sin lydnad var säkert inte populärt i alla läger utan kunde ge honom bittra fiender. Eftersom industri och jordbruk hängde intimt samman var bönderna förpliktigade att utföra stipulerade dagsverken till bruken, t.ex avverkning av skog. Genom denna samverkan blev arbetslivet i bygden också mycket livlig.

Borgerskapets skatter var inte efter en förutbestämd mall utan mycket nyckfull alltefter behov av medel till framförallt krigens understödjande. 1627 utgick en skatt om 400 daler från Arboga stad till understöd för K.M:s armé. Samma år begärdes av borgerskapet hjälp till krigets utförande av fast och lös egendom motsvarande var 30:e penning. Nästa år fordrades proviant till K.M:s fältläger i Preussen. 1630 skattade Hans Leffler, Harald Månson, borgmästare i Arboga och Cleophas Antoni vardera 1.200 daler för 6.000 dalers förmögenhet och Erik Gudmunson 800 daler för 4.000 dalers förmögenhet.

Beträffande Hans Lefflers smidesrörelse vid Eskilstuna finns inte så många dokument. Dock ett från den 8 juli 1622 med uppfordran till en Johan Glaudj att lämna tillbaka en hammarsmed, som han otillbörligt värvat från Hans Lefflers smedja. Texten är skriven på ett vänligt men bestämt sätt av kunglig maj:t till honom att återbörda denne hammarsmed, som är en av de bästa och som dessutom är kunglig maj:ts enskilde tjänare, till Hans Leffler. Skrivelsen är undertecknad av Nils Bielke, Johan Sparre, Åke Axelsson och Per Ehrlandsson. Från 1621 var Hans Leffler också faktor över vantmakeriet i Arboga. En del av kungsgårdens område uppläts för vantmakeriet till honom av kungen. Dessutom fick han av Gustaf II Adolf i Arboga södra delen av kungsgården mellan rådhuset och ån, som sedan ärvdes av hans svärson Henrik Barckhusen och hans dotter Christina Leffler. Han fick också privilegierna att bruka trädgården, humlegården och statens jord i den s.k. Kohagen. Kronokvarnen vid Höjen, som brunnit ner 1624 byggdes upp på Hans Lefflers egen bekostnad. Denna kvarn gavs han rätt att inneha under sin livstid. När allt var uppbyggt och produktionen nyligen kommit igång här utgick ett påbud att det nya myntverket skulle byggas på samma plats. Han var därför tvungen att avstå från valkkvarnen. Trots det svåra avbräcket anlade han en ny valkkvarn i kronans ström vid Östuna. Mellan åren 1621 och 1635 var han fogde i Ulvsunds län (Kungsör). Under åren 1625-26 synes vantmakerierna i Ulvesund och Strömsholm vara ur drift men det i Östuna, där Hans Leffler också bodde vid denna tid var fortfarande aktivt. En avräkning 1621-24 för vantmakeriet i Arboga visar en oerhörd produktionsvolym, som dock inte gick fullt upp mot den, som kunglig maj:t begärt. Av 102.800 alnar som skulle ha levererats till ett värde av 103.375 daler hade 71.075 alnar framställts till ett värde av 71.078 daler. Detta reglerat med vad kronan var skyldig Hans Leffler sedan tidigare och vad som Hans Leffler levererade kort därpå visade på ett slutresultat på 1.075 daler, som Hans Leffler hade att fordra.

Kronan släpade alltså efter med överenskomna medel till vantmakeriet. T.ex var staten skyldig Hans Leffler närmare 22.000 daler enligt räntekammaren 1627. Detta trots att förutsättningen för att kunna hålla rörelsen igång var att man erhöll avtalade medel i tid. Detta måste ha varit mycket frustrerande för Hans Leffler, som skulle betala hantverkarna sina löner varje vecka och för att kunna klara av att i tid leverera enligt överenskommelse. Hans Leffler karaktäriseras i boken Köping från forntid till nutid som en mycket temperamentsfull och orolig sälle. Det är inte att förundras över! Vid den tid han var föreståndare för vantmakeriet i Arboga låg han ofta i delo med sitt folk, främst då de vantmakare, som han hade direkt under sig. Dessa vantmakarna var på 1620-talet 20 till antalet. De var alla eller i alla fall de flesta tyskar och av ett synnerligen hetlevrat släkte. Kännetecknande för dem var kort stubin och de var mycket benägna till trätor och slagsmål. Av dem som nämns vid namn är: Claus åldermannen Lenhardt (samma som Läwert i annan källa eller Lennardt Rathus?), Jakob Trettou, Claus Feijndt, Hans Reinhert (Hans Reiwordt i annan källa?), Hans Möller, Clas Fredrich, färgaren Hans Panck, beredaren Jakob Petersson och mäster Didrik. Slitningarna mellan dem var svåra och de förde på rådstugan enligt förhörsprotokollen klagan mot varandra på blandad svenska och tyska. Ett gemensamt möte 1626 mellan mästersvennerna där Jakob Trettou utsågs att stävja eventuell missämja och oordning mynnade ut i blodigt slagsmål mellan honom och Claus Feijndt. Det enda som vantmakarna tydligen var överens om var missnöjet med Hans Leffler. Hösten 1626 förde de klagan över att de gått arbetslösa sedan pingsten eftersom ingen ull levererats. De övervägde att lämna såväl tjänsten som landet. Hans Leffler beklagade - uppenbart med all rätt - att kronan ännu en gång inte följt uppgjort kontrakt. Redan året innan har hade han i en skrivelse till kammarkollegium angivit leveranssvårigheter av 1.300 hattar för militärt bruk, eftersom han inte hade någon hattmakare i tjänst

1627 beordrades Hans Leffler av kammarråden att infinna sig i Stockholm för att inför kammarkollegium svara för klagomål från fyra av sina mästare; Lennardt Rathus, Claes Fredrich, Hans Reiwert(Reiwordt) och Claes Frundt(=Claus Feijndt i annan källa?). Såväl Hans Leffler som hans mästare var överens om att den indragna valkkvarnen vid Höjen varit till stor nackdel för driften. Överenskommelse skedde genom att Hans Påvelsson manade parterna till förlikning. Fram mot mitten av 1630-talet krympte verksamheten vid vantmakeriet och blev kritisk varvid Hans Leffler i en skrivelse till kammarkollegium såg sig tvungen att begära resterande lön till sina hantverkare. 21 juli 1635 erhöll Hans Leffler brev från drottningen om klagomål från vantmakare och om arbetets avstannande. Samtliga Hans Lefflers vantmakare hade dessförinnan till drottning Kristinas förmyndarregering gemensamt undertecknat klagomål, som myndigheten fick konfronteras med på tyska. Vantmakarna var denna gång Hans Wetter, Michel Gürtler från Danzig, David Käding, Jakob (Pettersson?, som också var med i klagomålet på 1620-talet), Henrik Schütze, Erik Olsen och Hans Udhe från Wittenberg. I stort handlade skrivelsen om hur de förlitat sig på Hans Leffler, som enligt kontrakt 1621 fått deras familjer att ryckas upp från Tyskland för att komma till Sverige. De klagade över att ha för litet att göra och att de inte blivit kontraktsenligt betalda. När de vänt sig till Hans Leffler med sina bekymmer hade de fått "orlov", p.g.a han inte kunde ge dem arbeten. Däremot ville han inte avskeda dem. Hans Leffler uppmanades att genast sätta igång verksamheten och ge sitt folk arbete för att undgå att bli skyldig kronan allt det som lagts ner på driften. För hantverkarna hade det lönat sig att gå till kungs och de kom med ytterligare klagomål mot Hans Leffler gällande en kohage för bete, som anvisats dem av kammarkollegium och som Hans Leffler skulle ha tagit ifrån dem. Regeringen gav landshövding Ture Sparre i uppdrag att se till att Hans Leffler reste till Stockholm för att stå till svars för sitt handlingssätt. Där var också vantmakarna representerade. Vad som i detalj hände är osäkert men klart står att Hans Leffler nu var i onåd och uttröttad på allt vad vantmakeriet beträffar, kontraktsbrott från kronan som omöjliggjorde driften och alla inbördes konflikter. Han blev entledigad från sitt uppdrag, troligen till hans stora lättnad. Optimismen från regeringen att situationen skulle lösas genom att tillsätta en annan person - om än så duktig - skulle för alltid bli dödfödd då det gällde vantmakeriet i Arboga.

Den 5 november 1635 utfärdades privilegium till räntmästaren Mårten Rosenstierna att återupprätta Arboga vantmakeri. Tiden fram till Rosenstiernas död 1638 låg verksamheten fortfarande nere och dennes släktingar var ointresserade av att ta över rörelsen. Ca 1645 förflyttades vantmakeriet i Arboga och gick upp i Munkelägret i Stockholm.

Blomstrade gjorde vid denna tid Dylta bruk, som långt fram på 1800-talet skulle få stor betydelse för Sverige. Hans Leffler erhöll 1630 arrendet av Vibyholms gård med underlydande län samt socknarna Axberg, Hovsta och Kil och från 1631-39 också Dylta bruk i Axbergs socken strax norr om Örebro. Genom att Hans Leffler övertog arrendet 1631 fick driften ett kolossalt uppsving. Vid Dylta bruk producerade Hans Leffler bl.a svavel och vitriol (ett sulfat som änvänds vid framställning av svavelsyra). Bruket hade under hans tid också en social betydelse. Brottslingar som förr skulle ha dömts "galge och gren" fick här en slags samhällstjänst. På bruket finns en oljemålning med porträtt av Hans Leffler gjord av samtida konstnär 1633.

Under det sista årtiondet av hans levnad kallade han sig "Sieur" (förnäm herre). Framgångarna i livet gick tydligen honom åt huvudet. Att han hade tur med det mesta han företog sig sägs dock bero på framåtanda, intelligens och att det var systematiskt och planmässigt bedrivna förberedelser som fällde avgörandet. Han trotsade också alla hinder med järnhand och drev igenon sin vilja hänsynslöst. Det sägs att vännerna var ytterst fåtaliga. Ovännerna och vedersakarna däremot var desto talrikare. Denna missämja kunde också te sig i konkreta handgripligheter. När sinnet rann ut, "korsade han värja" med Melker plåtslagare och höll på att skrämma livet ur hustrun. Vid ett tillfälle var han i bitter konflikt med sin medarrendator av Ulvesund, Anders Håkansson då han begärt kvarstad (handräckning för att säkra eventuell utmätning) på dennes gård. Hans Leffler fick ett brev från honom, som inleds med: "Helsan försandt efter såsom I hafven förtjent. Det ska blifva ett tusand djeflar och en fanens färd, det skole I Hans Leffler förnimma". Brevet slutar med: "Far vell efter dina trogna rekningars legenhet".
Det är dock mycket viktigt att betona omfånget av Hans Lefflers verksamhet och hans storhet. En absolut förutsättning för att driva en verksamhet av dessa oerhörda mått både vad gäller smide och vantmakeri, måste vara att skapa ordning och reda. Att som en sammanhållande kraft verka för framsteg kan inte ha varit lätt vid denna tid med tanke på alla de svårigheter att hålla hantverkare och lärlingar verksamma. Tiden var ofta ond och rymningar och sammangaddningar vanliga. Med så många järn i elden och oerhörda krav från kunglig maj:t, uppror bland smeder och andra anställda, kan det inte ha varit lätt att bedriva en rörelse av denna storlek. Hans Lefflers bedrifter med ihärdighet och framåtanda och hård disciplin måste vara en förutsättning. Hans Leffler donerade frikostigt bl.a silverföremål till Köpings kyrka, som finns att beskåda ännu idag.

De tre döttrarna Christina, Anna och Magdalena sägs att ha ärvt faderns framåtanda. På eventuell svärdssida (manssidan) finns inga nu levande ättlingar till Hans Leffler.
Genom dottern Anna finns nu levande ättlingar i 14:e generationen räknat från Hans Hansson Lefflers fader.Sålunda är Hans Hansson Leffler F-MM-FF-MM-FF-MM-F till Lisbet Eva Ahlzén-Grahn född 13 juni, 1938 i Göteborg, Oscar Fredriks församling.
Genom dottern Christina finns motsvarande ättlingar på Dylta Bruk, norr om Örebro. Bruket arrenderades av Hans Leffler från 1631 intill sin död 1639. Alltsedan denna tid fram till i våra dagar har bruket gått i arv i rakt nedstigande led. Fram till 1739 har bruket gått i arv varvat mellan söner och döttrar i rakt nedstigande led. Från 1739 har motsvarande skett och enbart på svärdssidan, då först genom Samuel Åkerhielm.

Tillbaka till Huvudsidan      Generation 3     Generation 1